jag går ner och då blir det brett. och tunt

jag blir mer och mer otydlig. velar mer. tankarna blir mer och mer osäkra.

jag har inget problem med detta. jag ger mig nästan en homage.

men jag lever i en värld där folk tittar konstigt när jag inte kan få fram....

något.

det är som om att gå djupare ger mer vidd.

----

men jag kan också hålla mig på ytan om jag vill. jag kan också vara tydlig. skära bort tveksamheter. men jag vill inte.

tveksamheterna är mina vänner.

Hur tar man farväl av någon man inte kan tänka sig leva utan?

jag skriver så fantastiskt i mitt huvud. små fragment som är stillbilder klara som vodka. så perfekta små melodier. jag är som barnet som tror att rösten i mitt huvud är verklig. är en röst i en film, som många tittar på. jag spelar rollen. kanske rachel wiez gör det ibland också. då står jag vid sidan om och tittar så att hon gör rätt. så att mina ord kommer ut rätt. regisserar.

hur tar man farväl av någon man inte kan tänka sig leva utan?

inte frågetecken.

hur tar man farväl av någon man inte kan tänka sig leva utan.